Mitt liv utifrån ett tangentbords perspektiv

Tankarna går upp och om hur man egentligen ska beskriva en dag på Hultan. Det finns många olika sätt man kan vinkla sin berättelse. Men själva känslan av att som kristen få vara här på festivalen är underbar, att få konkretisera missionsbefallningen är underbart! Den stora frågan i våra kyrkor är ofta "Hur når vi ut med vårt budskap?" och vi kan tänka och ibland be oss blåa över det här när det i själva verket är en ganska lätt fråga, enligt min upptäckt. Det jag och alla vi andra här från streetchurch möter hela tiden är en enorm hunger efter Jesus och det finns så mycket frågor som människor bär som dom vill ha svar på. Genomgående så möter man människor som kommer mot en med en hård och kritisk fasad mot den kristna trön men när dom märker att vi faktiskt är seriösa med vårt budskap så byts den hårda ytan ut mot en liten och mjuk insida som är desperat efter svar och sanning. Jag tänker direkt på två killar igår som kom framrusande med varsin öl i handen och frågade om inte vi kunde viga dom. Jag iaktog dom lite på avstånd medans några andra av mina teammedlemmar pratade med dom. Efter att dom stått i vårt camp i kanske 10 minuter så började dom fråga om helande och om Jesus verkligen kunde hela sjuka. Jag kunde inte låta bli utan så jag tog mig friheten att svara på deras fråga. Vi har en tjej i vårt camp som har skadat sitt knä och går med skena längs benet och vi här hade bett för henne en kvällsamling och efter vi bett för henne så kunde hon stödja sig på sitt ben och lunka fram vilket hon inte kunnat tidigare. Jag berättade detta för killarna och sen berättade jag även hur jag fått be för en av mina ungdomar i kyrkans så hans arm blivit helt frisk. När jag delat dessa två vittnesbörd för dom så såg man i deras ögon hur blicken förändrats från provoserande, hård och stökig till frågande, sökande och nyfiken. Den ena killen drog av sig sin t-shirt dirket och frågade om inte vi kunde be för hans nyckelben som han hade problem med vilket vi gjorde. Efter vi lagt våra händer på honom och bett så tog vi fram och gav dom en bibel medans båda killarna stod helt tysta och paffa över det som just hänt. Jesus helade inte hans nyckelben på studs där men killarna lämnade campet tydligt tagna och rörda över det som dom just varit med om. En för oss så enkel förbön med välsignelse betydde så mycket för två killar som hört namnet Jesus men aldrig förstått hans kärleksbudskap. Ett annat samtal som jag fick ha med en tjej som kom fram på samma vis, men en hård yta och kritiskt frågande men atmosfären byttes snabbt ut till en varm, mjuk och kärleksfull. Det visade sig att tjejen behövde egentligen någon som bara lyssnade på hennes tankar och brottningskamp med Gud där hon också fick en bibel som hon ville att oss från streetchurch kunde signera så hon skulle kunna minnas oss. Innan hon gick ifrån oss så avslutade hon med att (nyktert!) tacka för ett av dom mest betydelsefulla samtal hon haft i hela sitt liv och man kunde se i hennes blick att hon menade det från botten av sitt hjärta.

Blicken i hennes och dom två killarnas ögon skulle jag verkligen vilja skicka med mig till alla som läser som en uppmuntran till att människorna i din omgivning längtar efter att få höra om Jesus. Att berätta är vårt jobb. När Jesus sände ut sina tolv lärjungar så skickade han med dom dessa ord "ge som gåva det vad har fått som gåva".

Jag kommer alltid minnas tacksamheten och värmen i dom två killarnas och i tjejens ögon.

Jag är helt förstummad av det underbara vädert som råder i Ulricehamn just nu! Det är nästan sjukt. Tänk att efter denna sjukt dåliga vintern som varit full av regn och rusk, sen sommaren-07 då det var en översvämmningsommar så har man inte direkt varit bortskämd med vackra dagar. Men nu så har solen brutit igenom och jag älskar det. Ikväll på cellgruppen så kunde jag sitta ute med bara ett linne utan att frysa och njuta av att solen värmde upp kroppen.

Vi hade en väldigt skön cellgruppsamling ikväll tyckte jag. Istället för att vara i kyrkan drog vi ner till sjön och satte oss vid borden där och hade tagit med fika. Ostmackor, muffins, kaffe och saft. Satt och bara njöt tillsammans, sen läste vi bibeln (1Pet 5) och bad tillsammans. Väldigt kul och spännande att göra det ute bland "vanligt folk", kändes lite annorlunda. Egentligen är det skrämmande att det känns annorlunda för det är de sista det ska vara. Att be och ta del a Guds ord är det mest naturliga i ett kristet liv och jag drömmer om att människor ska få se och uppleva Jesus, så då måste jag försöka visa dom Jesus. Det kanske gick förbi någon som såg vad vi gjorde och det väcktes en tanke, såddes ett frö... En sak är säkert, destu mer man visar upp Jesus ju fler frön kommer att sås. 

 

  

Jesus är grym! Han är så otroligt skön! Det är ju så att man som kristen inte alltid lever på rosa moln och livet dansar fram på väldoftande röda rosor. Läser du din bibel så står det aldrig att om du följer Jesus så blir livet rosa, mjukt och skönt (tack och lov, jag gillar inte rosa). I Jak1:2-3 står det så här: Räkna det som den största glädje, mina bröder (och systrar), när ni råkar ut för alla slags prövningar. Ni vet ju att när er tro sätts på prov, så gör prövningen er uthålliga. Detta var ett av dom första, om inte det första bibelordet jag lärde mig när jag började på bibelskola för 3,5 år sedan och det känns lite som om denna versen blivit ett signum för mitt liv, prövning, prövning som sen leder till uthållighet. Det är dock svårt att vara tacksam över när det verkligen svider, men nu, när man jobbat sig igenom så är man ju bara glad. Man vet att man formats, slipats, man har lärt sig nya livserfarenheter. Ibland vet man inte vad det är man prövats i eller vad man lärt sig men det brukar tiden utvisa. En sak är ju säkert, man vandrar framåt på livets väg tillsammans med Jesus och det finns inget bättre. Faktum är att det är i prövning vår tro, vår karaktär stärks. Det är ett sundhetstecken för en kristen, att leva i prövning. För det är när det gör lite ont, när man får några ärr och slag man verkligen vet att man lever och bibeln är full med verser som talar om lidandets väg. Lidandets väg är Jesus väg, via dolorosa. Så till dig som är kristen och går runt och tänker: "Varför är det så jobbigt att följa Gud, varför känns det bara meningslöst. Ingen av mina vänner eller dom andra i kyrakn verkar tycka det är jobbigt, för dom är livet bara seger..." Var inte rädd!! Att det tar emot att föjla Jesus är ett tecken på att du vandrar Guds väg. Gud kommer möta din längtan, han kommer svara på dina frågor. Så bit i det sura äpplet och håll ut, änden på tunneln är nära.

Livet är fullt av en massa olika frågor som man mer eller mindre är sugen på att få besvarade. För mig personligen så har jag försökt och försöker leva varje dag som den kommer och inte planera för långt framåt och tänka för mycket på framtid. Det har helt enkelt kännts ganska onödigt att gå att undra och tänka på vad framtiden har att erbjuda eftersom jag vet att jag vill viga hela mitt liv åt Gud, exakt allt som har med livet att göra vill jag ge Gud, där ska inte finnas ett område där Han inte fått leda mitt beslut. När man har det synsättet att man överlåter alla ens livsval åt någon annan så kan man släppa kontrollen, eller man försöker åtminstone släppa kontrollen och när man gör det så har jag också försökt att släppa alla mina egna personliga planer för jag vill inte att mitt "jag" ska vara ett hinder för Guds plan. Det är ett helt fantastiskt liv att leva, att få ge allt till Gud. Det är ett liv jag vill leva och har bestämt mig för att leva no matter what the cost. Att bara tänka tanken att universums skapare har planerat mig och kartlagt mitt liv är faktiskt hur stort som helst och den kartan vill jag följa för jag tror att det är de bästa livet man kan få leva. Så, då är de ju bara att tuta och köra, eller?

Jag önskar ibland att de var så lätt. Men när man lägger sig på huvudkudden på kvällen för att somna så är man inte mer än människa och som människa är man inte fullständig, inte ens nära. Inte jag i alla fall. Den senaste tiden har det varit väldigt svårt att fokusera på det man vill med sitt liv, att följa Gud och ge det fullt till Honom. Jag vet ärligt inte varför, men att hålla sig fokuserad och på alerten har verkligen och är verkligen en kamp, mer än vad det brukar vara. Kämpar man mycket blir man till slut trött och det är väl lite så jag känner mig nu. En sak är säker, när man är trött behöver man vila. Man behöver inte direkt vara hjärnkirurg för att lista ut den lätta. Jesus gjorde likadant när han var trött, han vilade. Det är ingen slump att Gud slängde in sabbatsdagen bland budorden eller att han själv vilade sjunde dagen då han skapat allt. Bibeln talar mycket om vikten av vila och att få koppla av.

No matter what the cost I will follow Christ. Det är min övertygelse! Min övertygelse om Jesus och vad han gjort för mig personligen och dig personligen är starkare än all ofokus, splittrade tankar och trötthet i världen. Jag har beslutat mig för att klamra mig fast vid korset och det tänker jag göra även denna gången när det sliter i en. Varje gång jag tidigare i mitt liv upplevt slitning och kamp i ens kristna liv så har jag försökt klamra mig fast vid korset och varje gång så har man kommit ur det som en gladare och lyckligare människa och det är man inte för att man är stolt eller anser sig själv vara duktig utan det är mer att man fått en större uppenbarelse av vem Jesus och vilken kärlek det finns i korsets budskap. 

I psaltaren 89, i slutet av psalmen så kan vi läsa hur en frustrerad författare uttrycker sig till Gud. Hur författaren (esraiten Etan) uttrycker sin irritation till Gud, hur han ställer frågor till Gud och känner sig förmodligen ganska så nere. Men Etan avslutar psalmen på det absolut bästa sättet man kan avsluta en psalm på... "Lovad vare Herren i evighet! Amen, amen."  Trots motstånd så var Etan besluten om att stå fast och klamra sig fast, ett vitnessbörd som jag tänker ta med mig i mitt liv.

Tack Jesus för det livet du erbjuder. Tack för allt du gjort för mig. Tack för din kärleksgärning på korset. Tack för det liv du utstakat åt mig. Tack för kärlek. Lovad vare Herren i evighet! Amen, amen!

Jag skriver mycket allmän info i min blogg, mycket småhändelser som dyker upp i mitt liv osv. Jag skriver allt för lite om den stora händelsen i mitt liv, det som är absolut störst i mitt liv. Nämligen Jesus!

Ibland så tar man sin tro på Jesus Kristus för givet, det är något som bara är där, något som alltid finns med men man är inte så fokuserad på den. Andra gånger så är den det mest påtagliga man har i sitt liv, ibland kan man inte tänka på något annat än Jesus och när man gör det så fylls hela ens inre med en underbar kärlek, en sån där första förälskelse kärlek och allt är fantastiskt! Oavsett i vilken fas man är i sitt liv så är Jesus sann och trofast. Hans ord och löfte står fast och det är något som man alltid kan räkan med. Jesus är det största och viktigaste som hänt världen, han är orsaken till denna världen, han är orsaken till att vi existerar. Jesus är meningen med allt, han är vägen sanningen och livet.
Allt för sällan sätter jag mig ner eller bara tar en promenad och förundras över Jesus och hans gudomliga natur och vem han är. Allt för sällen tar jag mig tid med bibeln och personlig bön. Jesus är ju värd all vår tid. Han är värd exakt allt! Inget och ingen är viktigare än honom! 

Jesus, min personliga bön och längtan är att få komma så nära dig som det bara är möjligt för en människa. Alldeles för ofta saknar jag viljan och drivkraften att söka dig och ta tid till dig och för det ber jag om förlåtelse. Jesus, förvandla och forma mitt hjärta och liv efter ditt. Min bön är att få bli lik dig. Tack för vem du är, tack för allt du gett mig, tack för din kärlek och trofasthet. Den betyder allt för mig. Amen.