Mitt liv utifrån ett tangentbords perspektiv

Tankarna går upp och om hur man egentligen ska beskriva en dag på Hultan. Det finns många olika sätt man kan vinkla sin berättelse. Men själva känslan av att som kristen få vara här på festivalen är underbar, att få konkretisera missionsbefallningen är underbart! Den stora frågan i våra kyrkor är ofta "Hur når vi ut med vårt budskap?" och vi kan tänka och ibland be oss blåa över det här när det i själva verket är en ganska lätt fråga, enligt min upptäckt. Det jag och alla vi andra här från streetchurch möter hela tiden är en enorm hunger efter Jesus och det finns så mycket frågor som människor bär som dom vill ha svar på. Genomgående så möter man människor som kommer mot en med en hård och kritisk fasad mot den kristna trön men när dom märker att vi faktiskt är seriösa med vårt budskap så byts den hårda ytan ut mot en liten och mjuk insida som är desperat efter svar och sanning. Jag tänker direkt på två killar igår som kom framrusande med varsin öl i handen och frågade om inte vi kunde viga dom. Jag iaktog dom lite på avstånd medans några andra av mina teammedlemmar pratade med dom. Efter att dom stått i vårt camp i kanske 10 minuter så började dom fråga om helande och om Jesus verkligen kunde hela sjuka. Jag kunde inte låta bli utan så jag tog mig friheten att svara på deras fråga. Vi har en tjej i vårt camp som har skadat sitt knä och går med skena längs benet och vi här hade bett för henne en kvällsamling och efter vi bett för henne så kunde hon stödja sig på sitt ben och lunka fram vilket hon inte kunnat tidigare. Jag berättade detta för killarna och sen berättade jag även hur jag fått be för en av mina ungdomar i kyrkans så hans arm blivit helt frisk. När jag delat dessa två vittnesbörd för dom så såg man i deras ögon hur blicken förändrats från provoserande, hård och stökig till frågande, sökande och nyfiken. Den ena killen drog av sig sin t-shirt dirket och frågade om inte vi kunde be för hans nyckelben som han hade problem med vilket vi gjorde. Efter vi lagt våra händer på honom och bett så tog vi fram och gav dom en bibel medans båda killarna stod helt tysta och paffa över det som just hänt. Jesus helade inte hans nyckelben på studs där men killarna lämnade campet tydligt tagna och rörda över det som dom just varit med om. En för oss så enkel förbön med välsignelse betydde så mycket för två killar som hört namnet Jesus men aldrig förstått hans kärleksbudskap. Ett annat samtal som jag fick ha med en tjej som kom fram på samma vis, men en hård yta och kritiskt frågande men atmosfären byttes snabbt ut till en varm, mjuk och kärleksfull. Det visade sig att tjejen behövde egentligen någon som bara lyssnade på hennes tankar och brottningskamp med Gud där hon också fick en bibel som hon ville att oss från streetchurch kunde signera så hon skulle kunna minnas oss. Innan hon gick ifrån oss så avslutade hon med att (nyktert!) tacka för ett av dom mest betydelsefulla samtal hon haft i hela sitt liv och man kunde se i hennes blick att hon menade det från botten av sitt hjärta.

Blicken i hennes och dom två killarnas ögon skulle jag verkligen vilja skicka med mig till alla som läser som en uppmuntran till att människorna i din omgivning längtar efter att få höra om Jesus. Att berätta är vårt jobb. När Jesus sände ut sina tolv lärjungar så skickade han med dom dessa ord "ge som gåva det vad har fått som gåva".

Jag kommer alltid minnas tacksamheten och värmen i dom två killarnas och i tjejens ögon.