Mitt liv utifrån ett tangentbords perspektiv

Kan man tänka sig. Här skulle jag gå och lägga mig men så precis när jag loggar ner allt i datorn så är TVn på och kanalen är SVT 2 och programmet "Mötet" går i rutan. I programmet fick man möta visdomspoeten Stefan Sundström och prästen Olle Carlsson under ett samtal över en kopp kaffe och öl där dom pratade om livets mening, sprit, Jesus och människor som förtjänar en andra chans. Jag kunde inte slita mig, satt som klistrad och öronen var spetsade till max för det samtalet dom förde var så otroligt intressant! Det var som en ändå lång predikan rakt in i hjärtat på mig. Ni kan se programmet på SVTs webtv (länk: Mötet).

Nu under julen har jag inte kännt ro eller frid i mitt hjärta och jag har inte vetat varför. Jag har inte direkt gått och tänkt på det utan de har bara legat där undergrävt i mitt inre. Jag har gått och tänkt mycket på frågan "pengar" eller rättare sagt så har jag gått och tänkt på vad ska jag göra med mina pengar, vad ska jag köpa eller konsumera. Jag har varit sugen på att köpa X-box 360, Ipod, kläder, filmer, skivor m.m och jag har konsumerat, jag har spenderat uppåt 2500:- nu under julrean på mig själv. Om sanningen ska fram så skäms jag lite över det, eller, nja.. både och. Men jag har haft en gnagande känsla inom mig när det har kommit till spenderandet. Jag älskar att spendera pengar, jag älskar att handla prylar, att köpa snygga kläder, att få "unna sig" är ett sant nöje i mitt liv. Men jag har tänkt mycket på det här med konsumtion utan att kommit fram till något vettigt överhuvudtaget fram tills jag kollade på programmet mötet. Stefan och Olle satt och pratade om livet och det som fått Stefan att intressera sig för kyrkan (han är inte bekännande kristen) var att i Olle Carlssons kyrka kände han igen en massa människor och inte vilka människor som helst. Det var dom sarjade "Kent och Stoffe från plattan (på rejäl stockholmsdialekt..)", dom som normalt inte är i kyrkan. Dom pratade om att Jesus inte fanns i dom ordnade, välformade, perfekta hemmen utan Jesus fanns hos den stackarn som satt ensam och spydde ner sig själv i sin fotölj som aldrig gjort något rätt i sitt liv. Det här är saker jag hört länge och många gånger. Men det blev så levande när dom satt och pratade om det. Ett annat citat dom sa var "Idag är himlen ett köpcentrum.." eller saker som "Hellre en försupen Gudsman än en nykter fariseé" och dom avslutade med att spontant slänga ur sig en gemensam bön på ett humoristiskt sätt "Ge mig ro att skita i det som jag inte kan ändra.... Amen".

Programmet handlade i sig själv inte om matrealism utan det var mer ett program smo lyfte existensiella frågor kring livet. Jag drog kopplingen till det jag burit med mig hela julen och den ofrid jag har kännt i mitt inre kring detta med pengar och konsumtion. Strävan efter konsumtion eller häftiga prylar, snygga kläder är ju egentligen ingenting, det är värdelöst! Ju mer jag lyckas samla på mig av välstånd och allt vad det nu är destu mer skiljer det mig från den verkligheten att det finns människor som ingenting har, det skiljer mig från alla problem som finns i samhället, all nöd och skit och djävulskap. Det är som ju mer jag bygger på mitt välvårdade liv, mitt fina liv destu större blir muren till dom jag vill vara med att rädda och hjälpa. Direkt så väcks en avsmak med allt detta att konsumera, all handel, all min egen lyx som jag lever i. Jag må vare en av dom i Sverige som tjänar minst pengar på mitt jobb och lägger ner mest arbetstid men trots det så vältrar jag mig i lyx! Jag har en långt mer än tillräcklig gaderob, jag äger en bra bil, kommer man in i mitt hem så finns där allt egentligen. Jag saknar inget! Direkt så känner jag bara för att göra mig av med allt oväsentligt och flytta till en ännu mindre etta än den jag har där jag får plats med mitt köksbord, min säng och en soffa. Inget mer. Jag behöer inte mer. Allt annat är överflöd. Min livskvalité sitter inte i allt som hör till ytan den finns på ett mycket djupare plan, den finns i Jesus. Jag måste erkänna att en förebild på det här planet är min far. Jag har ofta anklagat honom för att vara lite snål, inte mot mig eller mina syskon utan mot sig själv och mor. Jag vet att dom har råda att köpa sig en bättre bil än den gamla röda Volvo 740 som rullat sen 1989 och i 37000 mil. Jag vet att dom har råd att skaffa sig nytt porslin och bestick som är finare för dom som används har funnits med så otroligt länge är är väldigt slitna. Ett nytt badrum... jag kan göra listan lång. Men jag är så tacksam nu för att Volvon finns kvar, att det är slitna bestick i lådorna i köket och att badrummet är nedgånget. För sanningen är att dom sakerna duger mer än tillräckligt! Ett citat som farsgubben slängde ur sig igår "Maten smakar inte bättre på en ny tallrik..." Ett visdomsord som jag tänker bära med mig.

Det blev ett långt blogginlägg men detta jag skrivet är mest skrivet till mig själv eftersom jag felar jämt och ständigt på den här punkten. Jag finner heller inget fel i att handla dyrt och bra, eller att få njuta av livet. Men så länge det inte sker på bekostnad av att man tappar kontakt med verkligheten, så länge det inte bygger upp en mur mot dom människorna som man vill vara med att rädda och hjälpa, så länge du kan ha kvar ditt värde i det väsentliga och inte i det som finns på ytan. Nyckeln ligger inte heller i att driva sig själv till enkelhet eller till asketism utan nyckeln är att leva livet efter ens hjärta och det Gud lägger ner i ditt hjärta, att inte låta enkelheten eller omatrealismen(?) bli något man tvingar sig till utan att det bara får födas i hjärtat och bli en naturlig del av sig själv. Jag har fått mig en rejäl tankeställare och jag tänker dra lärdom av den och bibelverser har väckts till liv på nytt...