Mitt liv utifrån ett tangentbords perspektiv

Idag vaknade jag av att klockan ringde som vilken annan dag som helst men inom mig så upplevde jag bara vrede över att klockan ringde och att jag skulle behöva stiga upp. Ska jag va helt ärlig så var jag så sjukt nära på att bara ta min alarmklocka och slå sönder den, jag skojar inte, jag var riktigt nära. Som tur var gjorde jag inte de, hade fått sjukt dåligt samvete efteråt. Istället blev det fantasier om att slå sönder den. Vet inte varför jag kände just så här imorse. Jag tycker förvisso inte om att stiga upp men så farligt är det verkligen inte, dessutom är det bara "stiga upp" parten som är tråkig på morgonen, i övrigt är ju morgnarna väldigt trevliga och fridfulla. Min frustration släppte succesivt vid köksbordet och var snart borta. Tack Jesus!

Nu är det eftermiddag och jag är hemma. Hade inte så mycket att göra så jag starta filmen I am Legend som jag laddat ner. Efter halva filmen så dör den! Någon har glömt skriva in "cd1" i filnamnet så man trodde ju självklart att det va hela filmen men så var inte fallet. Jag fick se halva filmen som grymt spännande, dirket kände jag morgonens frustration växa tillbaka och nu sitter jag här med en irriterande känsla som kliar under skinnet på mig. Vad ska man göra? Bita ihop? Nä, jag vet inte.. Ska försöka sansa mig och lugna ner mitt inre. Jag skriver kanske senare om hur det gick och vad som var lösningen på frustrationsproblemet.