rubrik?
När jag vaknade imorse så känder jag mig helt utarbetad från helgen. Jag räknade lite kort på det och kom fram till att jag hade jobbat 30h fre-sön. Det är ganska mycket med tanke på att man samtidigt har hunnit socialisera sig med gamla vänner. Så att jag kände mig trött och att jag sovit 13 raka timmar skämdes jag inte för. Ofta så kan man skämmas för att sova väldigt länge för det är lite en oskriven kod att när man är vuxen och när man är 22 år gammal så räknas man som vuxen så sover man inte så länga. Utan normalt är det att stiga upp om man får sovmorgon runt 9-tiden. Så därför kan jag få dåligt samvete när jag sovar fram till kl. 13 mina lediga dagar. Dock ej idag, idag hade jag inte dåligt samvete och det va skönt att slippa.
Trots att de var min lediga dag var jag tvungen att ta mig till kyrkan en stund med Anders för att förbereda lanet som börjar imorgon. Annars har min dag varit väldigt händelsefattig. Jag har suttit hela dagen och kollat på Scrubs fram tills nu, har säkert avverkat 20 avsnitt. Detta också med väldigt blandade känslor. Scrubs är grymt kul att titta på och det har verkligen klättrat till en av mina favoritserier genom tiderna så därför har det varit en väldit trivsam dag men jag kan samtidigt inte riktigt släppa känslan av ensamhet. Jag menar, det är inte särskilt ofta man är ledig och jag spenderar min lediga tid med att titta på Scrubs så är känslans så här efteråt lite ensam. Man önskar istället att man tagit tid till att ringa någon man inte pratat med på länge eller att kanska till och med lämna stan och åka kort och hälsa på någon. Men inte... Det tar faktiskt emot att ta initiativet att ringa upp någon man inte pratat med på väldigt länge eller att hälsa på någon man inte träffat på evigheter. Jag har många väldigt goda vänner som jag uppskattar väldigt mycket, mycket mer än vad jag visat. Så kan det va, hade mitt liv varit en tv-serie just nu så hade just detta ögonblicket varit slutet på avsnittet där huvudkaraktären kommer på en viktig sanning i livet och så gör karaktären något som ändrar hans liv på ett litet sätt, i detta fall tar upp kontakten igen med dom vännerna som finns och avsnittet slutar ganska bra och dom som ser avsnittet får ett sånt där "naaaw"-ögonblick. Så skulle det gå till på tv. Nu är inte tv och det riktiga livet en verklighet. Det är faktiskt upp till mig att göra något åt min situation och det är mycket svårare än vad de är på tv. Jag önskar att jag kunde med ett ärligt hjärta skriva att man kommer direkt imorgon kommer ta tag i problemet och fixa det. Men sanningen är att när jag vaknar imorgon så kommer tankarna och känslorna man känner nu vara borta igen och med det den där extra viljan att höra av sig till någon också kommer vara borta. Alltså kommer inget hända... Måste erkänna att det är lite jobbigt att redan veta om det.
Äsch, detta kanske låter väldigt deprimerande. Det låter mer än vad det är..
Nu ska jag lyssna på min John Legend skiva för andra gången ikväll och sen sova. Godnat...
